Katolskt vinterbröllop – som ur en scen från Game of Thrones
Ett katolskt vinterbröllop där snöfallet blev en del av berättelsen. Ett ögonblick av stillhet och närvaro, fångat precis som det uppstod. Som en scen ur The Game of Thrones.
Jag vaknade på årets sista dag. Gick runt i morgonrock, gjorde kaffe och såg fram emot en lugn dag innan vi på kvällen skulle hem till vänner för att fira nyår.
Medan jag, halvnaken, hällde upp kaffet ringde telefonen.
En man i andra änden frågade om jag var bröllopsfotograf Anton. Ja.
Han bad om ursäkt för den korta framförhållningen.
– Jag ska gifta mig. Det är ganska kort framförhållning.
Spännande, tänkte jag. Jag brukar kunna vara ganska flexibel när det kommer till oväntade inspel.
Jag frågade när och var.
– Utanför Kungälv. Typ nu.
– Nu som i nu? Eller nu som i snart?
– Nej… alltså, bröllopet har börjat. Jag ringer precis innan vi går in i kyrkan.
Min bil var trasig. Jag var minst fyrtio minuter bort. Kameraväskan stod ouppackad. Jag tänkte högt att det kanske var onödigt att dyka upp när allt redan var över.
– Nej, det här är ett katolskt bröllop. Det håller på länge. Kom bara så fort du kan. Vi löser taxi. Jahapp. Lugn kaffe fick bli en annan dag.
Och så bar det av.
En annan typ av närvaro
När jag kom fram möttes jag av en traditionell svensk kyrka. Men redan i dörröppningen kände jag att detta var något annat än ett vanligt bröllop.
Doften av rökelse. En full kyrka, där många tillhörde det katolska communityt. Människor på knä i bön. En tydlig, samlad närvaro i det spirituella som avvek från det vi är vana vid i mer traditionella vigslar i Sverige.
Mässan pågick i 2 eller 3 timmar.
Jag såg präster i kläder som kändes hämtade från en annan tid. Det visade sig stämma. Det var franciskanermunkar på plats. En av dem – Broder Ludvig – skulle senare få en större roll i min dag.
Ceremonin pågick länge så det fanns gott om tid att hinna fånga känslan i foto. Efter vigseln bjöds jag på kyrkkaffe i församlingshemmet.
Enkelt. Folkligt. Hjärtligt.
Winter is coming
Strax innan jag skulle börja ta mig tillbaka till Göteborg öppnade sig himlen. Stora, täta snöflingor började falla. Allt blev vitt. Ett av de där snöfallen som förändrar hela rummet runt omkring.
Vi tittade på varandra och bestämde oss utan att säga så mycket: vi går ut.
Presence and warmth, as the snow suddenly changed everything.
Vi tog några lekfulla bilder i den plötsliga vinteryran, den sista dagen på året. Hennes röda hår mot det snöiga landskapet skapade en nästan overklig känsla – som en scen ur en episk saga.
Bilderna – tillsammans med vädret, landskapet och parets grundade närvaro – blev något helt unikt. Från lugnt morgonkaffe till ett katolskt bröllop på ett dramatiskt snöigt fält som hämtat ur en scen ur The Game of Thrones. Det var som att Lady Sansa dök upp på svenska Västkusten den dagen.
Tradition utan ursäkter
Det var fint att se hur dom omfamnade manlig och kvinnlig energi där på det snöiga fältet. För dom var det något självklart, naturligt och inget att ursäkta. Det fanns en tvärtom en vacker respektfull vördnad för deras olikheter. En kärlek till polaritet. Inom den katolska kyrkan är det generellt mer accepterat med manligt och kvinnligt vilket i moderna svenska tankegångar många gånger framställs som bakåtsträvande eller negativt. Jag tyckte det var vackert att se hur dom älskade varandra och älskade varandras olikheter som man och kvinna. En lekfull dans i maskulina och det feminina energier som där kändes självklar och naturlig.
Det var vackert att se.
Munk-skjuts
Efter vår osannolika fotosession – där några av bilderna senare också gick vidare i fototävlingar – fick jag skjuts tillbaka till Göteborg.
Av Broder Ludvig. En piprökande franciskanermunk med skåpbil.
Under bilfärden pratade vi om AI. Om att hans brödraskap haft samma kläddesign sedan medeltiden i Assisi i Italien.
Senast jag hade liknande samtal var med en munk i Frankrike, många år tidigare.
Jag älskar den här typen av samtal där vi nyfiket kan mötas utifrån från våra olika platser i livet och i vår likhet i öppenheten och det nyfikna samtalet om livet.
Avslutande reflektion
Ett katolskt vinterbröllop på årets sista dag blev ytterligare en påminnelse om något jag ser om och om igen: de starkaste ögonblicken kan inte forceras fram.
Vår uppgift är inte att bestämma hur allt ska se ut i förväg, utan att vara närvarande och öppna nog att känna igen stunden när den kommer – och redo nog att fånga den. Hur vi, inte minst fotografen, ser på världen, avgör hur vi uppfattar, bildsätter och minns den.
När vi låser oss vid en tanke, en mall, missar vi lätt det som faktiskt bar mening. Dom där ögonblicken som i slutändan är dom vi minns kommer väldigt sällan på beställning och i förväntad förpackning. Dom kommer som oväntade passningar snett bakifrån och kräver att man satsar, springer och fångar dom. Passningar från världen, från Gud? Passningar vi endast kan göra vårt bästa för att förvalta
We don’t plan the moments that stay. We meet them.
